Det är natten till den 2a juni, klockan är ca 06 och jag gick till sängs vid 03.
Jag drömde eller om jag fick en syn eller ett meddelande från det stora medvetandet. Gud kanske nån säger men det är inte riktigt det ordval jag fick en känsla av att stämde överens. Mer som om att allt i universum är som en myrstack som tillsammans utgör ett stort medvetande och som kan styra över stora saker men inte detaljer. Lite så som jag kan styra över om jag vill lyfta min arm men inte om hur blodet ska röra sig i mina ådror. Blodet, vi människor, har egen vilja och tar egna men utstakade vägar.
Våra liv består av sammanhang. Av samhörigheter som kapitel och sidor och stycken i en bok. Våra liv är mer en typ staplade relationer snarare än händelser och prestationer. Jag fick se hur mitt liv var indelat i skärvor (kommer inte på ett bättre ord just nu, men dessa är perfekta och hela i sig), som byggts upp av grupper av relationer. Som en del av en gjuten lerkruka som håller på att lagas, skapas och formas. Hur vissa kluster av relationer är större skärvor medan andra enskilda relationer är limmet emellan och glasyren på utsidan.
Jag fick se den färdiga formen av mig och mitt krus. Att den snart var färdig, inte alls så mycket kvar. Jag fick också se hur jag och mina relationskluster-skärvor samtidigt var delar av andras kärl. Att kunskapen som jag ackumulerat och prestationerna jag har att visa upp inte betyder något alls, allt handlar om relationer. Jag lär mig förstå att höjden på ditt kärl är bestämt sen tidigare, men precis som när man drejar eller har annan kreativ process så vet inte det stora medvetandet riktigt exakt hur formen kommer att bli eller om alla kärl blir fullfärdigade.
Jag har i ungefär ett halvår satt mig liv på paus, utan att veta ifrån vad utan med ett tydligt återstartsdatum. Detta har gjort att storleken på mitt kärl har justerats till att snart vara färdigt fick jag veta.
Denna upplysning gav mig självklart både panikångestattack, livskris och dödsångest. Men "kunskapen" gav mig också en typ av inre frid när jag tänker på allt jag inte hunnit göra eller lära mig eller uppnå eftersom allt det är helt förgängligt.
Jag tycker att det låter som om jag blivit frälst eller religiös (eller än tydligare galen) när jag läser vad jag har skrivit här men det är inte riktigt så det känns. Utifrån min tidigare världsbild så känns det inte som om jag har kommunicerat med Gud eller att gud finns utan snarare som att jag fick förstå hur världen och allt hänger ihop och att vi alla är en del av samma keramikbutik eller myrstack eller kropp och att denna d'entité är ändlig och har en plan.
Att jag och mina skärvor är en del av denna medvetenhet och denna vilja gör att jag känner att jag bär ett ansvar både för mitt liv och för alla andras liv också. Att det inte finns någon utanför mig som helt är orsaken till hur värden ser ut gör att jag känner mig lite mer illa till mods än jag tänkt mig om det skulle finnas en gud.
Monday, June 1, 2020
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment